prestation – Emma Vallin

I’M CRAZY BUSY RIGHT NOW

Emma Vallin, Organizational & Leadership Consultant

I’M CRAZY BUSY RIGHT NOW

I hear many people saying that work is crazy busy right now. It usually is this time of year. On top of the end of year frenzy, many of us struggle with pressure to deliver more with less resources, often with less clarity.

I listened to a talk by an emergency physician about Triage – a sorting system to allocate limited resources to do as much good as possible. The criteria differ between country and situation, but in essence: when disaster hits, there should be no doubt about whom to treat first.

Without in any way comparing corporate pressure to emergency care, wouldn’t it be great to have a clear-cut way to allocate our personal resources (time, energy, and cognitive capacity) when things get ‘crazy busy’?

As a starting point, ask yourself:
1️⃣ What are my top 3 priorities? (the easy part)
2️⃣ How are they reflected in my calendar? (the painful part)
3️⃣ How can I design my work, so that my most productive time is spent on my top priorities? (the game-changing part)

Or as Steven C would say: When you have too many top priorities, you effectively have no top priorities.

WHO AM I IF I CAN’T RUN WITH THE BALL?

If my business had a muse, it would be Louisa in Encanto 🏋‍♀️

I watched the movie again with my kids the other day. The lyrics really speak to my mission of helping high achievers perform sustainably.

❓❓ What would you say to Louisa, to the ’Louisas’ in your team, to yourself if you identify?

”I’m the strong one, I’m not nervous
I’m as tough as the crust of the Earth is
I move mountains, I move churches
And I glow, ’cause I know what my worth is
I don’t ask how hard the work is
I take what I’m handed, I break what’s demanded…

Under the surface, I’m pretty sure I’m worthless if I can’t be of service
Under the surface, I hide my nerves and it worsens
It’s pressure like a drip, drip, drip that’ll never stop, whoa
Pressure that’ll tip, tip, tip ’til you just go pop, whoa, oh, oh
Watch as she buckles and bends but never breaks, no mistakes
Who am I if I can’t run with the ball?
Who am I if I can’t carry it all?”

hashtaghighachievers hashtagmentalhealth hashtagburnoutprevention

Common toxic life-rules and how to break them

So, you’ve come a long way in your personal development. Your self-leadership skills are well developed, you’ve made friends with your values and know your overdeveloped strengths. You know what drains you and what makes your dopamine flow.

Suddenly the growth stops.

Your coping strategies become ineffective, the stress management techniques useless and you fall back into negative habits.

Behavioral scientists call them dysfunctional core beliefs, the often-toxic life-rules that cause negative stress and stand in the way of your development. They are deep-rooted principles telling you what you ’must’ and ’should’ do to be successful, loved, or happy. These beliefs are often inherited or formed early on in life. They are central to your self-image and breaking them can be both painful and necessary to continue your personal growth.

Some common dysfunctional life-rules

- - If I don’t succeed, I have not put in enough effort
  - If I express my needs, I am selfish
  - I must be strong, whatever it takes
  - If I have a lot going on, I am successful
  - If I say no, people will not trust me again
  - If I fail, they won’t respect me

I can certainly relate to many of these. Throughout my career in fast-paced consumer goods organizations, I was convinced that if I only worked harder and showed up stronger, I would climb faster than everyone else.

It worked well. Until I crashed spectacularly.

Today I am an Executive Coach, speaker and leadership consultant specialized in helping high performing individuals and teams find a more sustainable way to perform. Many of my clients call themselves achievement addicts and want to learn how to be successful on their terms, go the distance and become more effective leaders. Without burning out in the process.

We start by taking a long, hard, and honest look at their life-rules.

Most life-rules are useful and help us make daily decisions without too much thought. However, when your core beliefs dictate your behaviors without flexibility, they are dysfunctional and can limit your growth and well-being.

The worst thing with toxic life-rules is that they appear to be truths – it’s just how the world works, right? Therefore, we are often not fully aware of them.

5 steps to challenge your life-rules

1. 1. Decide to challenge a life-rule in a small way. For example, choose to go for a walk instead of answering work emails tonight (Rule: If I don’t succeed, I will be criticized)
  2. If the feeling of discomfort creeps in, remind yourself that it is not bad or dangerous to feel uncomfortable, on the contrary, it means that you are challenging a rigid rule.
  3. Breathe, observe what is happening without judging (and keep your hands off those emails!). When the stress reaction goes away, you can focus on enjoying the walk.
  4. Write down: when does this life-rule serve you and when are you’re better off overruling it?
  5. Be thankful for the work you just did to build flexibility and resilience.

In short, dysfunctional life-rules can hinder your personal development, they are difficult to notice and can be unpleasant to break. These core beliefs are the root cause of many dysfunctional behaviors. By being aware of them, challenging them and analyzing your reaction, you can increase your resilience and grow into a better version of yourself.

Happy overruling!

The Constant Achiever – (over)achievement archetype 4

This is probably the achiever archetype I identify the most with. People who are Constant Achievers (and I at times) live by the motto:

‘You can rest when you’re dead’.

The constant achiever is a multi-tasker who always juggles several big projects. If you identify as a constant achiever work is always on your mind and you are likely checking emails around the clock.

In your spare time, you renovate your apartment, take a language course or prepare for a marathon (yep, yep and yep)

Everything you do has a purpose and a goal. Your to-do list is your comfort blanket and you likely to most things in life very quickly. As a consequence the constant achiever is rarely in the moment and at high risk of burnout.

Drivers and Fears:

- - Achievement as a safe zone.
  - Addiction to the ‘high’ of achievement.
  - It is uncomfortable to take it easy, laziness is frowned upon.
  - Fear of stopping development.

How to overcome:

- Get clear on the negative consequences of constantly achieving. List what it does to your health, relationships, and results.
- Practice self compassion. Start with: Avoid saying and thinking judgmental things about yourself, spend time doing things you enjoy, Letting go of external validation.
- Behavioral Experiments: This part was central to the ’achievement detox’ I did a few years ago to limit the damage my achievement addiction. I embarked on a 1 year experiment during which I took on a very junior role at work and banned all achievement focus from my life. It was an eyeopener but also a very painful experience. In Cognitive Behavioral Therapy we instead recommend smaller experiments such as:
  - Post on LinkedIn and stop yourself from checking the results for 24 hours 😉
  - Have a dinner party without meticulously preparing the food.
  - Swim on the slowest lane and allow yourself to be overtaken by everyone

Yep, have tried all of the above and as for most Constant Achievers, it’s hard work and something we need to keep practicing

Next up: The Competitor

6 (Over)Achievement Archetypes

Overachievers can accomplish great things but always need to do more. As they constantly raise the bar, the cost for reaching their goals eventually outweigh the rewards. Although overachievers tend to do well early on in their careers, at some point they start questioning the value of their constant hustle. In addition, research shows that achievement-orientation significantly increases the risk of burnout*.

Learning how to achieve sustainably is not only critical to our performance and well-being but affects the people we work with as well.

Overachievement Archetypes. © 2021 Emma Vallin. All rights reserved.

In a series of posts, I will discuss six achievement archetypes or patterns, identified through years of coaching high achievers and from my own ‘achievement detox’.

Which archetype (if any) do you most identify with?

- - THE COMPARISON JUNKIE. Lives by the motto: ‘Grass is always greener…’
  - THE CONTROLLER. ‘If you want a thing done well, do it yourself’
  - THE PERFECTIONST. ‘Anything in life worth doing is worth overdoing’
  - THE COMPETITOR. ‘Winning isn’t everything, it’s the only thing’
  - THE CONTANT ACHIEVER. ‘I will rest when I’m dead’
  - THE WORRYING PROBLEMSOLVER. ‘Spend 55 min worrying about the problem and 5 min thinking about solutions’

I will share the drivers and fears behind each archetypes and would love to discuss what strategies you use to balancing them out.

I would love to have your input and hear your reflections on this topic!

Importantly, it’s NOT about giving up on being a high achiever, it’s about developing a dimmer to your superpower so that you can achieve sustainably, on your terms.

I use this framework a lot in my Achievement Detox Coaching Program and when coaching business leaders. I find it very useful for identifying underlying fears and drivers and changing negative behaviors.

Happy reading!

*Canadian Journal of Nursing 2019, Vulnerability and Stressors for Burnout

Nervöst och skitskoj genrep av min föreläsning

Ett gäng grymma vänner och skarpa kritiker var med på genrepet av min föreläsning Prestationsdetox igår! Förutom några mindre utmaningar med tekniken så gick det kanonbra. Nästa vecka är det skarpt läge med en större grupp. Hoppas på bättre sammarbete med MicrosoftTeams då.

Är du eller ditt företag intresserade av prestationsmönster och vill ha inspiration till att skapa en hållbar arbetsmiljö? Boka in en föreläsning, workshop eller ett frukostseminarium med mig!

Jag utlovar intressanta diskussioner, insikter kring ett viktigt ämne och några goda skratt 🙂

Vad Pavlov skulle sagt om min cykel

Min cykel blev stulen igår. Det är inte första gången; jag tror jag blev av med 3 st i London för att inte tala om Uppsala! Jag hade förvisso låst fast den men i framhjulet, vilket enligt min sambo är som att hänga upp en ’kom hit och sno’-skylt.

Cykeltjuven lämnade mitt framdäck kvar i stolpen

Det smått komiska i situationen är att den blev stulen utanför lokalen för min psykoterapeut-utbildning, just dagen då vi avhandlade inlärningsteori. Ni vet Pavlovs hundar som dreglade när klockorna ringde.

Ett brottsoffer kan tydligen utveckla en fobi med ångestproblematik för t.ex. ballonger om just ballonger var närvarande vid överfallet. Men jag lär mig tydligen inte att dåligt låsta cyklar i stadsmiljöer sannolikt blir stulna. Gissningsvis har det upplevda allvaret i situationen något med saken att göra men dit hann vi inte på föreläsningen.

Det är bara dag 4 av utbildningen så jag tror att jag kommer veta mer om några år.

Dock är det oklart om jag kommer ha lärt mig något av den här cykelstölden.

Karriärtips i Expressen TV

För många känns det tungt att komma tillbaka till jobbet efter sommaren, Dessutom kommer tankar kring att byta jobb upp igen. Hur vet man när det är dags för förändring?

Mina tips för att göra jobbstarten lite enklare:

Mjukstarta. Börja gärna jobba på en onsdag så får du en kort vecka
Håll kvar i de goda semestervanorna. Var ute i solen på lunchen eller ta ett kvällsdopp.
Kom in i rutinerna – snabbt! Boka t.ex. in dig på favoritpasset på gymmet redan första veckan tillbaka

Hela artikeln här.

Känner du att du vill ha en förändring i karriären eller vardagen men behöver hjälp att komma igång? Kanske sugen på att turbo-starta hösten?

Jag tar in ett antal nya klienter i höst. Hör av dig till kontakt@emmavallin.se så berättar jag mer :).

Träningsbotten nådd

Jag har alltid tränat. Från pojklagsfotbollen i 9-årsåldern, till triathlon i London Docklands smutsiga vatten och ett maraton.

Häromdagen nådde jag min botten. På ett skönt och lite befriande sätt. Jag satt på en bakåtlutad motionscykel och såg fram emot en kort stunds bredbent flåsande. Först efter 6 minuter märkte jag att jag inte ens satt igång cykeln. Noll motstånd och ändå svettades jag som en gris. Jag skattade nöjt åt mig själv.

unnamed-1 — Försök till graviditetsträning

Självklart saknar jag att kunna träna intensivt eller att ens kunna ta en promenad. Men samtidigt är det både härligt och lärorikt att inte kunna göra något, att helt ge sig hän åt vad gravidkroppen vill, att inte ens vilja prestera fysiskt. Eller, prestera fysiskt gör jag ju i allra högsta grad dagligen under barnproduktionen men ni förstår vad jag menar.

Ibland tänker jag att naturen gav mig tidig foglossning av en anledning. Jag hade helt enkelt så mycket att lära mig om att INTE försöka prestera att jag behövde lite extra hjälp.

Tjockast på gravidyogan

Vi sitter längs väggarna i den lilla yogasalen. Den typiskt härliga och lite virriga yogainstruktören har glömt den höga musiken på i bakgrunden men jag hör henne ändå be oss berätta om det är första barnet och när vi är beräknade. Jag tänker först inte att det är så konstigt och jag är ju inte direkt blyg. Men efter att kvinna ett och två berättat att de ska få barn flera månader innan mig får jag panik. Min mage är ju störst och jag ska ha barn nästan sist! Hela rummet verkar fullt av fina, nätta, runda magar. Jag ser ner på min tunna till kropp och börjar gråta.

Till på köpet har jag fruktansvärd ryggvärk och tidig foglossning, tydligen också på grund av att min mage vuxit så snabbt, och kan inte ens sitta med benen i kors. Jag som vanligtvis gillar att utmana mig själv fysiskt och gillar yoga tar mig istället igenom passet liggandes på sida med en massa kuddar mellan benen. Andningsövningarna blir mig grej.

På vägen hem tänker jag att det var fruktansvärt att utsätta hormonstinna, eventuellt överkänsliga gravida för det här? Eller? Men när jag berättar för vänner tittar de flesta oförstående på mig.

Jag har aldrig, tack och lov, varit speciellt kroppsfixerad eller haft osäkerheter kring mitt utseende. Varför blev jag så ledsen av det här? Förutom hormonerna som gör mig till ett irrationellt känslopaket då. Och varför känns det ens negativt att jag har större mage än de andra? Jag borde väl vara glad och stolt över att vänta barn?

Min kloka sambo fyller i att det säkert varit värre om magen inte synts alls förrän sent in i graviditeten, så kan det ju vara för en del. Jag hade nog också kunnat tänka så. Om jag inte var gravid.

Graviditet – jämförelsehetsens drivbänk?

This is the excerpt for your very first post.

Varför blir jag ledsen över att min mage är störst på gravidyogan?

Kommer småbarnsåren att få den gamla prestationsångesten att blossa upp igen?

Varför är det fult att ha entreprenörsplaner under föräldraledigheten?

Hur undviker jag att fastna i bebispryl-fällan?

Jag är gravid med första barnet och det har satt igång en massa tankar kring jämförelse, normer och stress. Aldrig verkar lockelsen att döma sig själv och andra vara så stor som under graviditeten och småbarnsåren. Hur kommer det bli för mig?

Den här bloggen blir ett experiment. Jag vill använda den för reflektion kring jämförelsehets i samhället och normer och stress kring föräldraskap i synnerhet. Jag kommer skriva om graviditetsnojor, mammakroppen och föräldraskap, men också kring att starta eget under småbarnsåren och prestationsångest. Förhoppningsvis lär jag mig massor som jag kan använda i min roll som coach.

Kanske blir bloggen mitt vaccin mot mammastress? Eller helt enkelt gödsel i jämförelsehetsens drivbänk.

Vi får se.

<a href=”http://www.gravidbloggar.se” title=”Gravidbloggar, bloggar om barn och graviditet”>Gravidbloggar, bloggar om barn och graviditet</a>