Gravid – Emma Vallin

Att förbereda sig inför ett ironman-lopp

Vecka 41+ 4

Ok. Tänk dig att du ska göra en ironman (dvs ett triathlon som avslutas med att springa ett maraton) för första gången i ditt liv. Du har aldrig ens haft på dig en våtdräkt och det enda du vet är att det kommer att bli det mest smärtsamma du någonsin gjort.

Jag: När går loppet av stapeln då?

Kroppen: Ja, beräknat datum är om 40 veckor men någonstans om 37 till 42 veckor går nog starten. Sannolikt.

Jag: Ok, men jag ska ställa in mig på 40 veckor då, alltså den 11:e oktober?

Kroppen: Nja, bara 4.6% av lopp startar på utsatt datum.

Jag: Så du menar att jag ska hårdträna, förbereda mig mentalt, formtoppa, köpa alla grejer, smyg-googla allt som kan gå fel under loppet och sen vänta med packad väska varje natt i fem veckor på ett samtal från om att loppet går av stapeln dagen efter?

Kroppen: Japp. Och har loppet inte startat efter 42 veckor så slänger de i dig i vattnet och pumpar i dig en massa droger för att du ska komma runt. Om du trots allt inte kommer i mål så lägger vi upp dig på en bår, söver dig och kör dig runt banan.

Jag: Ok, tack. Nu är jag pepp!

Föräldrautbildning på IKEA

Vecka 40+5

I helgen drog jag på mig höftbältet, stålsatte mig och åkte till IKEA. Självklart tog vi del av deras föräldrautbildning när vi ändå var där.

Vad gäller förlossnings- och föräldraförberedelser (böcker, kurser och allmänt googlande) så känner jag mig snarare övertränad och har bestämt mig för att vila mig i form.

Jag har lite samma känsla vad gäller bebissaker och kläder. Där fattas det nog en hel del grejer men jag känner att vi borde vänta och se vad som verkligen behövs när barnet väl kommer.

I de flesta situationer i livet lever jag efter devisen ’att planera är att föra in framtiden i nutiden så du kan göra något åt den’. Men under graviditeten har det varit annorlunda. Så mycket är opåverkbart och oförutsägbart, helt okänd mark, att ett oplanerat lugn infallit sig.

Är kanske det bästa sättet att förbereda sig för det okända att förbereda sig på ett helt främmande sätt?

Kardemummabulle och träningspodd

Vecka 40+2.

Testar ny teknik för igångsättning: foglossningskompatibel promenad. Dvs ett par hundra meter, med fika/toalett paus i mitten.

För att få upp måbrakänslan ytterligare lyssnade jag idag på träningspodden med Lofsan. Har hört att många lyssnar under sin löprunda – kanske så nära en pulstopp jag kommer just nu.

Hittade ett mysigt nytt bageri för den dagliga kardemummabulle. Tänkte lägga stället på minnet för framtida barnvagnsfikor, tills jag upptäkte att de inte hade någon toalett. Går alltså bort både nu och sen, hur god bullen än var. Som tur var låg en barnvagnsbutik dörr i dörr, de har ju alltid har kundtoa. Möjlighet till sammarbete?

En psykologisk analys eller vardagsreflektionen på det? Nej, är för trött idag.

To Babymoon or not?

Låna skamlöst traditioner från andra länder säger jag.

Vi åkte nyligen på en spahelg. Ursäkten? En babymoon. Alltså en resa eller helg paret gör tillsammans innan barnet kommer för att, tja man kan!

untitled — Spahelg /babymoon – självklart med könsspecifikt nagellack

Vi var på Djurönäset utanför Stockholm. 40 minuter resa kändes lagom för min kropp, trots det fick vi ta mat- och toalettpaus på vägen.

Helt underbar helg med fika på klipporna i höstsolen, yoga och bastulandskap. Jag trivdes bäst med fikan. Och de hade ju inte varit vår babymoon om vi inte fick in ett planeringsmöte för att skriva vårt förlossningsbrev. En slags bebis-kickoff alltså. Kan starkt rekommenderas.

Nu när det här gick så bra kanske vi ska införa push present också? Ska ta upp det här hemma.

Träningsbotten nådd

Jag har alltid tränat. Från pojklagsfotbollen i 9-årsåldern, till triathlon i London Docklands smutsiga vatten och ett maraton.

Häromdagen nådde jag min botten. På ett skönt och lite befriande sätt. Jag satt på en bakåtlutad motionscykel och såg fram emot en kort stunds bredbent flåsande. Först efter 6 minuter märkte jag att jag inte ens satt igång cykeln. Noll motstånd och ändå svettades jag som en gris. Jag skattade nöjt åt mig själv.

unnamed-1 — Försök till graviditetsträning

Självklart saknar jag att kunna träna intensivt eller att ens kunna ta en promenad. Men samtidigt är det både härligt och lärorikt att inte kunna göra något, att helt ge sig hän åt vad gravidkroppen vill, att inte ens vilja prestera fysiskt. Eller, prestera fysiskt gör jag ju i allra högsta grad dagligen under barnproduktionen men ni förstår vad jag menar.

Ibland tänker jag att naturen gav mig tidig foglossning av en anledning. Jag hade helt enkelt så mycket att lära mig om att INTE försöka prestera att jag behövde lite extra hjälp.

Klart man färgmatchar bebiskläderna

Idag kom jag kom på mig själv att gå igenom de nytvättade/vikta/sorterade bebiskläderna.

Igen.

(Jag har självklart även ett Exceldokument för att hålla koll på olika vad vi har i olika storlekar – har inte alla det?)

Till min förfäran kom tanken att jag måste köpa fler enfärgade bodys. Alla byxor är ju mönstrade.

Grr!

Det var ju precis så jag inte ville bli. Det är väl inte viktigt? Jag skyller på boande-hormonerna och litar blint på att jag får andra prioriteringar när bäbisen kommer.

Graviditet – jämförelsehetsens drivbänk?

This is the excerpt for your very first post.

Varför blir jag ledsen över att min mage är störst på gravidyogan?

Kommer småbarnsåren att få den gamla prestationsångesten att blossa upp igen?

Varför är det fult att ha entreprenörsplaner under föräldraledigheten?

Hur undviker jag att fastna i bebispryl-fällan?

Jag är gravid med första barnet och det har satt igång en massa tankar kring jämförelse, normer och stress. Aldrig verkar lockelsen att döma sig själv och andra vara så stor som under graviditeten och småbarnsåren. Hur kommer det bli för mig?

Den här bloggen blir ett experiment. Jag vill använda den för reflektion kring jämförelsehets i samhället och normer och stress kring föräldraskap i synnerhet. Jag kommer skriva om graviditetsnojor, mammakroppen och föräldraskap, men också kring att starta eget under småbarnsåren och prestationsångest. Förhoppningsvis lär jag mig massor som jag kan använda i min roll som coach.

Kanske blir bloggen mitt vaccin mot mammastress? Eller helt enkelt gödsel i jämförelsehetsens drivbänk.

Vi får se.

<a href=”http://www.gravidbloggar.se” title=”Gravidbloggar, bloggar om barn och graviditet”>Gravidbloggar, bloggar om barn och graviditet</a>