Oväntat botemedel mot bråttomsjukan

Städar du badrummet medan du borstar tänderna? Byter du ofta kö på ICA när du handlar? Sitter du längst bak i rummet på jobbmöten så du kan jobba på den där budgetfilen samtidigt? Då lider du sannolikt av bråttomsjukan.

Bråttomsjuka personer är multitasking-mästare, de tänker, ​​går och pratar snabbt.

Vad är då bråttomsjuka?

Två amerikanska kardiologer myntade begreppet när de fann en korrelation mellan klassiskt typ A-beteende och hjärtsjukdomar. Människor med bråttomsjuka är multitasking-mästare, de tänker, pratar och till och med går snabbt och blir mycket otåliga när någon slösar deras tid. Låter det bekant? Du är inte ensam – en studie från London Business School fann att 95 procent av cheferna i studien lider av tillståndet.

Är det verkligen så dåligt?

Att vara upptagen ses ofta som en dygd. Men när det blir en konstant jakt på effektivitet och komma igenom att-göra listan så tappar du din förmåga att reflektera och du blir istället mindre effektiv. Du riskerar att glömma vad som är viktigt och kan i förlängningen såra människor. För att inte tala om de hälsorisker som konstant stress innebär.

Att sluta jäkta handlar egentligen om att hitta en dimmer för din ”få-skit-gjort-superkraft”

Så varför är det så svårt sluta jäkta?

Redan som barn belönas vi för att åstadkomma, uppnå och vinna. När vi sedan börjar arbeta är det ofta en förutsättning för framgång, speciellt i prestationsinriktade branscher och företagsmiljöer. Att få massor gjort är en superkraft som gör oss framgångsrika, i alla fall i början av karriären. Så varför tar den här superkraften dig inte längre och varför gör den dig inte mer till freds med livet? Tänk på det som att springa ett maraton i sprintfart. Det kan ge dig en ledning tidigt i din karriär, men det kommer inte göra dig framgångsrik i längden och du riskerar att köra slut på dig själv. Det handlar mindre om att sluta skynda och mer om att hitta en dimmer för din ”få-skit-gjort-superkraft”. Du måste lära dig hur du höjer och sänker din fart. Naturligtvis är det bra att kunna maxa ’bråttomet’ inför den där deadlinen eller när du försöker få två små barn ut genom dörren på morgonen. Men standardinställningen i ditt liv måste vara ett skönt medelläge med perioder av max OCH minimum på jäkt-dimmern.

Det oväntade botemedlet – att vara gravid!

Jag är en klassisk bråttomsjuk person som har jagat effektivitet och försökt göra saker snabbare hela livet. Från att göra knipövningar i hissen till att ha konferenssamtal i gymmet. Det var inte förrän jag blev gravid med mitt första barn som jag lärde mig att leva långsamt. Jag led av svår bäckensmärta och kunde nästan inte gå. Från att ha varit någon som alltid gick eller sprang uppför rulltrappor, missade jag plötsligt bussen varje dag för att ha var för långsam. Jag blev till och med omsimmad av pensionärer i simhallen. Jag tänker att det var naturens sätt att bota mig från min bråttomsjuka innan jag fick barn. Jag måste erkänna att boten var tillfällig då jag nu som mamma till 2 barn under 3 år ibland multitaskar på en helt ny nivå. Men jag är nu en nykter skyndare och jag kan skruva upp och ner min upptagenhet och hastighet. Jag har äntligen en dimmer!

Andra sätt att bota bråttomsjuka

Om graviditet med bäckensmärta inte är för dig så kommer här några tips för hur du kan få bukt på ditt jäktande:

1.     Öva på att göra en daglig sak sakta – det kan vara disken eller promenaden till jobbet. Hur känns det?

2.     Fråga dig själv hur viktig ditt jäktande är. Vilken skillnad gör om du svarar på det där mailet ikväll? Hur viktigt är det egentligen?

3.     Skriv ner nackdelarna med ditt jäktande? Vad missar du när du springer genom livet? Vilka effekter får det på din hälsa? Vem skadar du?

4.     Lura kroppen genom att andas rätt. När du känner dig särskilt upp i varv, ta några djupa andetag (andas in i 3 sekunder, andas ut i 5 sekunder). Det aktiverar det parasympatiska nervsystemet (paussystemet) och minskar stresshormonet kortisol.

Låt oss göra 2020 till ett långsamt år!

 

 

Oplanerad planlöshet

 

Jag är minst sagt en planerande person. När jag berättar för folk om min rullande 5års-plan i Excel ser de vanligtvis ut som de sett en grön giraff flyga över hustaken.

Sedan 2009 har jag varje år i början av januari gjort följande: uppdaterat min 5-års plan, utvärderat och betygsatt föregående år, tagit fram ledord för kommande år samt satt 4-5 mål med tillhörande 15-20 aktiviteter för det nya året.

puzzle-1538246_960_720

 

Någon som redan där börjar ångestsvettas eller funderar på om jag borde prata med någon?

Det har fungerat jättebra för mig och efter varje kvartals- eller halvårsavstämning har jag känt en endorfinkick i storleksordningen tonårshångel på folköl.

Men inför 2016 blev det ingen plan. Det var inte ens ett medvetet beslut och jag upptäckte min avsaknad av plan först i januari 2017. När min förvåning lagt sig insåg jag att det var exakt det jag behövde 2016. Kanske förstod min hjärna på något undermedvetet plan det och tog det säkra före det osäkra och höll tyst om sin planeringspaus (jag hade annars säkert protesterat).

advertising-1429216_960_7202016 var året då jag övervann fertilitetsproblem, genomgick en graviditet fylld av komplikationer och sjukskrivningar, kämpade med ett diskrimineringsfall på jobbet, förlöstes med akut snitt och upplevde det livsomvälvande med att bli förälder. Det hade inte varit någon bra ide att försöka få in det i kolumner och rader.

Ödet log dock mot min planeringsmani och ordnade i alla fall så att graviditeten började kalendervecka 1 i januari och slutade vecka 40 i oktober. Någon slags jävla ordning får det ju ändå vara.

Måste det till en seriekrock i livet för att man ska bryta djupt rotade beteenden?

Om vi istället medvetet utmanar oss att ändra hur vi lever, växer vi lika mycket då? Eller mer?

Idag har jag haft ledigt från föräldraledigheten och gjort min 2017 plan. Jag är stolt över att den görs först i februari och inte innehåller ett enda färg-kodat betygsfält.

Den är dock fortfarande i Excel.

Föräldrautbildning på IKEA

Vecka 40+5

I helgen drog jag på mig höftbältet, stålsatte mig och åkte till IKEA. Självklart tog vi del av deras föräldrautbildning när vi ändå var där.

Goda råd är gratis på IKEA

Vad gäller förlossnings- och föräldraförberedelser (böcker, kurser och allmänt googlande) så känner jag mig snarare övertränad och har bestämt mig för att vila mig i form.

Jag har lite samma känsla vad gäller bebissaker och kläder. Där fattas det nog en hel del grejer men jag känner att vi borde vänta och se vad som verkligen behövs när barnet väl kommer.

I de flesta situationer i livet lever jag efter devisen ’att planera är att föra in framtiden i nutiden så du kan göra något åt den’. Men under graviditeten har det varit annorlunda. Så mycket är opåverkbart och oförutsägbart, helt okänd mark, att ett oplanerat lugn infallit sig.

Är kanske det bästa sättet att förbereda sig för det okända att förbereda sig på ett helt främmande sätt?

 

Kardemummabulle och träningspodd

Vecka 40+2.

Testar ny teknik för igångsättning: foglossningskompatibel promenad. Dvs ett par hundra meter, med fika/toalett paus i mitten.

För att få upp måbrakänslan ytterligare lyssnade jag idag på träningspodden med Lofsan. Har hört att många lyssnar under sin löprunda – kanske så nära en pulstopp jag kommer just nu.

Haga Tårtcompani & Bageri

Hittade ett mysigt nytt bageri för den dagliga kardemummabulle. Tänkte lägga stället på minnet för framtida barnvagnsfikor, tills jag upptäkte att de inte hade någon toalett. Går alltså bort både nu och sen, hur god bullen än var. Som tur var låg en barnvagnsbutik dörr i dörr, de har ju alltid har kundtoa. Möjlighet till sammarbete?

En psykologisk analys eller vardagsreflektionen på det? Nej, är för trött idag.

Starta förlossning med renoveringsprojekt

BF imorgon och vad testar man inte för att få igång kalaset? Det verkar ju finns en uppsjö av mer eller mindre galna hemmaknep.

Noterbart är att min barnmorska starkt rekommenderade färdknäppen men förkastade alla andra metoder.

Min mamma förespråkar fönsterputsning.

Själv valde jag att börja slipa och betsa köksskivorna med en förhoppning av att han kanske tittar fram innan vi hinner klart (som att ta med sig paraply för att undvika regn).

Disciplin, drivkraft och inställning är det jag alltid förlitat mig på men helt plötsligt finns det inget jag kan göra för att påverka det jag vill mest av allt. Enormt frustrerande och en utmaning.

Vad händer när ens superkrafter inte går att använda? Hur hanterar en typisk göra-person de här sista dagarna eller (God forgive) veckorna av passiv väntan? Det smarta vore så klart att bli mer av en vara-person men hur lätt är det?

Högsta lotterivinsten – sugklocka

Med eller utan klipp?  

Såg det här tveksamt attraktiva erbjudandet på en anslagstavla på MVC idag.

”I händelse av att din förlossning skulle behöva avslutas med sugklocka, kan du tänka dig att bli lottad till snedklipp eller inget klipp…”

sugklocka
Erbjudande om att delta i sugklockestudien, inklusive ett klipp-lotteri

 

För er som är oroliga för sugklocka och för att spricka (som jag och de flesta antar jag), låter det här som ett lockande erbjudande? Lite spänning och ett överraskningsmoment i allt kaos är väl precis vad man behöver? Anmäl er inte alla nu på en gång.

Vetenskapliga studier i all ära men tänker att jag nog ändå vill att barnmorskan tar RÄTT beslut i stunden under min förlossning och inte låter en lottning styra. Men det är kanske bara jag.

To Babymoon or not?

Låna skamlöst traditioner från andra länder säger jag.

Vi åkte nyligen på en spahelg. Ursäkten? En babymoon. Alltså en resa eller helg paret gör tillsammans innan barnet kommer för att, tja man kan!

untitled
Spahelg /babymoon – självklart med könsspecifikt nagellack

Vi var på Djurönäset utanför Stockholm. 40 minuter resa kändes lagom för min kropp, trots det fick vi ta mat- och toalettpaus på vägen.

img_5807
Babymoon på Djurönäset

Helt underbar helg med fika på klipporna i höstsolen, yoga och bastulandskap. Jag trivdes bäst med fikan. Och de hade ju inte varit vår babymoon om vi inte fick in ett planeringsmöte för att skriva vårt förlossningsbrev. En slags bebis-kickoff alltså. Kan starkt rekommenderas.

Nu när det här gick så bra kanske vi ska införa push present också? Ska ta upp det här hemma.

Stickade tröjor, rotfrukter och BF-nedräkning

Tog en kort promenad i höstsolen idag (tack fogarna för de steg jag fick).

Älskar den här tiden på året då man får gå ut i det kalla solskenet i en tjock tröja eller mysa inomhus med en filt. Förutom att jag oftast svettas som en gris och mest vill gå omkring i stödstrumpor och underkläder. Smidigt då jag dessutom vuxit ur de flesta gravidkläderna.

Aldrig har jag väl väntat så mycket på att sommaren ska vara över – då kommer ju bebisen. Bara 9 dagar till BF nu. Men det är klart, om jag går över tiden med 2 veckor så är det ju 25 dagars väntan. Hur ska man förhålla sig till dagen D? Känns deprimerande att lägga till 2 veckor efter att ha räknat ner i 40 veckor, bara för att gardera sig. Men kanske säkrast för att undvika att blir tokig?

Tjockast på gravidyogan

b3df796ee6-2
Tjockast på gravidyogan

Vi sitter längs väggarna i den lilla yogasalen. Den typiskt härliga och lite virriga yogainstruktören har glömt den höga musiken på i bakgrunden men jag hör henne ändå be oss berätta om det är första barnet och när vi är beräknade. Jag tänker först inte att det är så konstigt och jag är ju inte direkt blyg. Men efter att kvinna ett och två berättat att de ska få barn flera månader innan mig får jag panik. Min mage är ju störst och jag ska ha barn nästan sist! Hela rummet verkar fullt av fina, nätta, runda magar. Jag ser ner på min tunna till kropp och börjar gråta.

Till på köpet har jag fruktansvärd ryggvärk och tidig foglossning, tydligen också på grund av att min mage vuxit så snabbt, och kan inte ens sitta med benen i kors. Jag som vanligtvis gillar att utmana mig själv fysiskt och gillar yoga tar mig istället igenom passet liggandes på sida med en massa kuddar mellan benen. Andningsövningarna blir mig grej.

På vägen hem tänker jag att det var fruktansvärt att utsätta hormonstinna, eventuellt överkänsliga gravida för det här? Eller? Men när jag berättar för vänner tittar de flesta oförstående på mig.

Jag har aldrig, tack och lov, varit speciellt kroppsfixerad eller haft osäkerheter kring mitt utseende. Varför blev jag så ledsen av det här? Förutom hormonerna som gör mig till ett irrationellt känslopaket då. Och varför känns det ens negativt att jag har större mage än de andra? Jag borde väl vara glad och stolt över att vänta barn?

Min kloka sambo fyller i att det säkert varit värre om magen inte synts alls förrän sent in i graviditeten, så kan det ju vara för en del. Jag hade nog också kunnat tänka så. Om jag inte var gravid.

Klart man färgmatchar bebiskläderna

Idag kom jag kom på mig själv att gå igenom de nytvättade/vikta/sorterade bebiskläderna.

Igen.

(Jag har självklart även ett Exceldokument för att hålla koll på olika vad vi har i olika storlekar – har inte alla det?)

Till min förfäran kom tanken att jag måste köpa fler enfärgade bodys. Alla byxor är ju mönstrade.

Grr!

Det var ju precis så jag inte ville bli. Det är väl inte viktigt? Jag skyller på boande-hormonerna och litar blint på att jag får andra prioriteringar när bäbisen kommer.

Graviditet – jämförelsehetsens drivbänk?

This is the excerpt for your very first post.

Varför blir jag ledsen över att min mage är störst på gravidyogan?

Kommer småbarnsåren att få den gamla prestationsångesten att blossa upp igen?

Varför är det fult att ha entreprenörsplaner under föräldraledigheten?

Hur undviker jag att fastna i bebispryl-fällan?

Jag är gravid med första barnet och det har satt igång en massa tankar kring jämförelse, normer och stress. Aldrig verkar lockelsen att döma sig själv och andra vara så stor som under graviditeten och småbarnsåren. Hur kommer det bli för mig?

Den här bloggen blir ett experiment. Jag vill använda den för reflektion kring jämförelsehets i samhället och normer och stress kring föräldraskap i synnerhet. Jag kommer skriva om graviditetsnojor, mammakroppen och föräldraskap, men också kring att starta eget under småbarnsåren och prestationsångest. Förhoppningsvis lär jag mig massor som jag kan använda i min roll som coach.

Kanske blir bloggen mitt vaccin mot mammastress? Eller helt enkelt gödsel i jämförelsehetsens drivbänk.

Vi får se.

<a href=”http://www.gravidbloggar.se” title=”Gravidbloggar, bloggar om barn och graviditet”>Gravidbloggar, bloggar om barn och graviditet</a>