Hindrar vårt ständiga ’görande’ oss från att ’vara’?

“How we spend our days is, of course, how we spend our lives. What we do with this hour, and that one, is what we are doing. A schedule defends from chaos and whim. It is a net for catching days.” — Annie Dillard

Jag var tvungen att läsa citatet ett par gånger innan jag verkligen förstod det. ”Det är ett nät som fångar dagar”. Det är både vackert poetiskt och skrämmande mörkt.

Om vi tillbringar hela livet med att ständigt göra, planera, oroa oss, arbeta och jaga, lever vi verkligen våra liv eller hanterar vi dem bara?

Jag flyttade till Rom när jag var 19 år. Jag blev bedövad av romarnas kärlek till det goda och deras talang för att njuta av och älska livet (tillsammans med konsten att dubbelparkera). Men även om jag tyckte kulturen var otroligt exotisk i början så var jag ofta frustrerad. Hur kunde de ta 30 minuter att säga adjö till vänner utanför restaurangen eller fem timmar att äta lunch hemma hos någons föräldrar?

Min skandinaviska individualism, punktlighet och kärlek till scheman kolliderade ofta med hur mina varma och ibland kaotiska vänner levde.

Jag är den första som erkänner att min femårsplan i Excel har hjälpt mig nå längre än vad jag kunnat drömma om som 19-åring. Det har gjort det möjligt för mig att arbeta och bo i fyra länder, träffa fascinerande människor och lära mig de mest oväntade sakerna om mig själv och världen.

Men de senaste åren har jag börjat undra om vårt behov framgång, vår jakt på ett syfte och vår ständiga schemaläggning inte bara hindrar oss från att leva våra liv.

Vi behöver naturligtvis både ebb och flod i våra liv, utan hunger och drivkraft skulle vi kanske missa en massa upplevelser och möjlighet att växa. Men när börjar vi egentligen slå på autopiloten och sluta uppskatta nuet? Och hur smärtsamt svaret än är, måste vi ibland stanna upp och fråga oss själva:

Hindrar vårt ständiga ’görande’ oss från att ’vara’?

Om du tänker tillbaka på speciella konversationerna du har haft vänner, eller den där fredagsdrinken med kollegor som slutade i en galen helkväll (i mitt fall ofta på Piano Bar i London), eller när du leker kurragömma med en 3-åring (de är katastrofalt dåliga på det), vad hade dessa erfarenheter gemensamt?

• • • De var inte planerade
    • De var sannolikt inte en del av din 3-års plan
    • De tillbringades med människor som står dig nära

Även om pandemin verkligen inte hjälper oss till mer spontanitet och sociala interaktioner, försök att experimentera med ett mindre strikt schema, mindre fokus på produktivitet och lite mindre görande. Försök istället att bara göra det du känner för ibland och njut av det. När lusten att skriva en ny att-göralista kommer (och det kommer att göra), fråga dig själv:

• • • Vad är du rädd ska hända om ’gör’ lite mindre?
    • Vem gör du dessa saker för och kommer de att tacka dig för det vid din begravning?

Om vi ​​stänger av autopiloten ett tag och funderar på vad som verkligen är viktigt och vad vi vill ha mer av i våra liv, slår jag vad om att våra dagar skulle se annorlunda ut.