I en vardag där vi oftast visar upp ett polerat, normalt och lyckat liv och konstant ser andras lika härliga liv i våra flöden, riskerar vi att glömma av vilka vi egentligen är.
Kommer styrkan att våga vara annorlunda med åren? Utvecklas viljan att vara originell, att gå sin egen väg med tiden och olika erfarenheter? Eller krävs det självkänsla från barndomen?
Och om vi konstant jämför oss med andra, vattnas då våra vårt sköna, knasiga, fantastiska personligheter ut?
Världen blir tråkigare, mindre kreativ och, vågar jag säga; sämre, ju mer normala vi försöker vara.